Av: Victor Josefsen Anmeldelser 23. november 2019

Konsertanmeldelse: Hurula på Parkteatret

Med øs-pøs elektrisk rock, melankolsk vemod og sjeldent åpenhjertige og oppriktige tekster bekreftet Hurula sin posisjon som en av de sentrale stemmene i den skandinaviske rocken i 2019 da han opptrådte på Parkteatret onsdag 20. november. En regntung vinterkveld ga håp, sympati, lengsel og frustrasjon gjennom fortellinger fra en rotløs arbeiderklasseoppvekst i Luleå i Nord-Sverige på kanten av loven og utenfor borgerskapets overflodsamfunn.

Tekst Jan-Olav Glette / Foto: Per-Otto Oppi Christiansen

Parkteatret vartet opp med sosialpolitisk støyende rock fylt med vemod og mye nerve når den svenske rockepoeten Hurula var på besøk onsdag 20. november med sin kompakte kvintett. Publikum lot seg berøre av hans svenske arbeiderklasse historier og selvterapautiske oppgjør med fortiden, og hev seg med i både allsang og dans i ett så godt som fullt lokale. Det var en svett og intens opplevelse, som blir sittende på netthinnen en stund fremover, og som inspirerer til ennå mer lytting på det sterke tredjealbumet «Klass» fra i vår.

Snart ti år har gått siden sist jeg så Hans Robert Hurula Petterson. Den gangen arrangerte vi konsert med bandet hans Masshysteri i sammenheng med postpunkklubben Fac 502 på Revolver i Oslo. De som vil sjekke ut Masshysteri kan for eksempel starte med låtene «Dom kan inte høra musiken», «Hatkärlek» eller «Istiden». Jeg har også hatt med ham å gjøre som medlem i Regulations, Invasionen og The Lost Patrol Band da disse var på Oslobesøk. Han var også med i Stefan & The Problematix og The Dead Ones. I 2012 startet han Cross.

Siden den gang har han gått solo og rukket å bli en av de mest sentrale stemmene i skandinavisk pop. Røttene i punken og gjør-det-selv-scenen (Ny Våg/Umeå Vråljazz) er beholdt, men han har flyttet til Stockholms forsteder og gitt seg popen; eller en rocka form for pop, i vold, og utgis nå av Razzia Records (Timo Räisänen, Thåström, Hello Saferide, David Sandström Overdrive, Thunder Express med flere) etter først å ha vært på Universals Stranded. Det med suksess. Omslagene til platene gjør han selv, og i fjor slapp han også en bok med sine illustrasjoner; sin kunst. Han har besøkt Øyafestivalen, Parkteatret, Blå og Pokalen tidligere, men dette var første anledning til å oppdatere meg med hans liveuttrykk.

Jeg ble minst like henført og bergtatt som de andre tilstedeværende, tross at min musikalske smak ligger nærmere hans røtter enn der han befinner seg nå i dag. Men det finnes jo bare bra og dårlig musikk. Genre er mindre interessant, og Hurula er helt klart på riktig side av enhver slik målestokk.

Hurula er soloprosjektet. Live er de en kvintett. Det er både dystre, storslagne atomsfærer og øs-pøs rock’n’roll. De andre bandmedlemmene gjør ikke så mye vesen av seg. Gitaristen Jonas Teglund (Park Hotell, The Bells, Nerverna, Mattias Alkberg & Nerverna) står stort sett som en påle konserten igjennom. Trommeslageren Hugo Mårtensson fra Sideeffects og Ebbot Lundberg & The Indigo Children imponerer med finesse, interessante breaks og slagkraft. Han er en livlig kraft bak batteriet, og bidrar også med backing vokal. Også de to siste livemedlemmene har samme bandbakgrunn. Joacim Nilsson trakterer bass mens Billy Cervin står for gitar, vokal og keyboard. Begge med en passe dose karisma og ubestridelig musikalitet. Men det er liksom aldri tvil om hvem som er senteret og fokuset denne kvelden.

Selv svinger Hurula gitaren fra side til side og valser rundt når han ikke marsjerer eller jogger på stedet. Gitaren er langt nede på knærne ‘a la Nirvanas grungestil. Han bøyer seg ned, og ser ut som han skal falle på kne. Riffene er gjenkjennelige, som Hurula på en bra måte. Han har noe gjenkjennelig og eget i sin tilnærming, som kjennes igjen helt tilbake til Masshysteri. Han har også en stillfaren sjenert fremtoning. Ordene derimot, spyttes ut i en blanding av sinne og fortvilelse eller norrlandsk vemod.

Kvintetten er et bunnsolid liveband. Det svinger hardt og de varter opp med larmende rock, men også vemod og melankoli. Det er elektrisk og røft, men også roligere og mer stemningsmettet. Det er like deler desperasjon og angst som konsentrasjon og målbevisst fokus. Det er rå gitardrevet rock uten for mye om og men.

Det er minimalt med mellomsnakk, men han tar seg tid til å håndhilse på, eller klemme, alle på første rad i salen når han er ferdig for kvelden når avslutningslåten, det ene ekstranummeret «Innan Ljuset», går over i instrumentalpartier.

– Jeg ble sliten, sier en publikummer idet vi er i ferd med å forlate salen. Og ja, det kan være intenst og gripende å høre Hurula.
I så fall på en god måte. Det er ikke bare selvterapi for utøveren, men også lindrende for tilhøreren.

I en verden fylt opp med pasteurisert musikk blendes man fort av Hurulas formidlingstrang og kraft. Musikken er kanskje ikke spesielt ny eller annerledes. Bare solid og henførende. Den har tydelige røtter i fortiden. Den er røff, melankolsk, men også livsbejaende. Her møtes Wipers, Ebba Grön, Mattias Alkberg & Nerverna, The Bear Quartet og Echo and the Bunnymen.

Alt er så emosjonelt ladet og nakent. De enkle og sterke tekstene til førtiåringen fra Luleå når helt inn til hjertet.

Denne kvelden fikk vi 70 minutter fra Hurula. «Livstid», fra tredjealbumet «Klass» (2019), åpner ballett til grunnsettet avsluttes med Cortex-cover «Skuggorna kommer» og følges opp med avslutningsnummeret «Innan Ljuset» etter et par minutters pause.
Etter tredjelåta «Ont som jag», fra andrealbumet «Vapen Till Dom Hopplösa» (2016), kommenterer han; «Nu vaknade jag», og også ute blant publikum har stemningen blitt løftet flere hakk med dette drivende oppgjøret med politivold.

Snuten här ute, blir råare med tiden
På förortssafari, låser dörrarna på bilen
Låt dom aldrig aldrig se dig skaka
Känn hjärtat slå, känn hjärtat slå tillbaka

Lukten av piss, vi såg igenom allting
Vi såg på varann och såg äntligen en framtid
Kniven mot strupen för att kunna snacka
Vi visste alla orden, men vi sjöng dom fel, vi sa

Jag vill bara att du ska ha lika jävla ont som jag
Jag vill bara att du ska ha lika jävla ont som jag
Lika jävla ont som jag

Siden blir det både klart og åpenbart hvor sterk låtkatalog han har bygget seg opp med sine tre album og to Ep’er. Perlene kommer på en snor. Likevel må det vel være lov å si at den siste skiva med sine enda mer personlige tekster berører ekstra sterkt, og at låtene derfra også leverer live, selv om høydepunktene kommer titt som ofte og fra alle steder.

Det blir klart at han er tapernes og vandalenes talsmann, men også at han vil ta et oppgjør med sitt tidligere jeg med femtelåta «Ny Drog»

Har slösat bort, jag har slösat bort mig själv igen
Det finns ingen bättre, bättre värme, kom skär upp och kryp in i mig

Behövs en ny drog för och komma ner
Dra med dig stjärnorna till oss ikväll
En ny drog för och hitta hem
Hem till himmelen och tillbaks igen

Vibrerar mot din hud, massor kvar å älska
Jag har ingen Gud, jag är din om du vill ha mig här å nu
Försöker glömma alla åren, åren då vi slösa bort varan
Vi slets rakt över till andra sidan och försvann

Han artikulerer også kjærlighet til hjembyen Luleå sammen med det intense ønsket og lengselen om å komme seg bort og vekk, noe som alle som har vokst opp i småbyer og skilt seg littegrann ut kan identifisere seg med på intense «22» fra debuten «Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för» (2014).

Här döljer alla sina tårar och gråter inombords just som jag och du
Vi hör stans poliskör sjunga när vi bränner oss bort här nu
Minns alla fester där borta på varvet i stan, kommer du ihåg?
Hur vi snacka om att åka söderut tillsammans tills hjärtat börja slå

Jag var tjugotvå när jag lämnade Luleå
Vi skulle dra nånstans dit himmelen alltid var blå
Jag var tjugotvå när jag lämnade Luleå
Vi skulle dra nånstans dit himmelen alltid var blå

Inga pengar kvar att bränna, hade inga känslor kvar att känna
Det är tur att det finns lögner, tänk om allt du nånsin hört skulle stämma
När vi nådde till slutet av stan bar det bort därifrån
Det känns som det var mer än tusen år sen, det känns precis som igår

Låtene fra «Klass» er enda mer dyptloddende og river tak i både sjel og hjerte. Coveret på «Klass» er et bilde av ham selv, som 18-åring når han har blitt tatt av politiet etter innbrudd på pizzeria. Det gir en pekepinn på hvor dyptloddende og oppriktig han er bak sin tilbaketrukne og introverte personlighet. Det er også nok et eksempel på den selvterapien hans musikk er og blir.

«Järnvägsbron» fremkaller både sympati og deltakelse med sin sorgfulle tilbakeskuende karakter.

Hälsningar från järnvägsbron
Från din egen lillebror
Sorglösa ord
Från miljonprogrammen där vi bor
Hälsningar från järnvägsbron
Från din egen lillebror
Sorglösa ord
Från miljonprogrammen där vi bor
Att en dag vakna upp och
Se mer än man vill se
Och hellre somna in
Äntligen i din armé
Mamma jag har haft en
Dålig dag igen
För mycket människor
För många tankar i huvuden
Hälsningar från järnvägsbron
Från din egen lillebror
Sorglösa ord
Från miljonprogrammen där vi bor
Hälsningar från järnvägsbron
Från din egen lillebror
Sorglösa ord
Från miljonprogrammen där vi bor
Hälsningar från järnvägsbron
Ensomhet og depresjon har sjeldent vært uttrykt så direkte og tydelig.

Minst like sterk er teksten til låten «Självmedicinering».

Beundrare bottenlöst färgad av
Alla runt dig som försvann
Du kan andas här
Men bara ibland
Jag byter plats med din självmedicinering
Tills vi går isär
Kan jag bli den som döms istället här?
Känslomässigt undernärd
Alla skriken från centrum dom låter likadant
Vi ignorerar dom
Alla skriker som du och jag
Alla sirener i hela stan
Ropar ditt namn
Du kan andas här
Men bara ibland

Det handler om tap, kriminalitet og vandalisme, men også om å bli ignorert og ikke få gitt uttrykk for hvem man er og hva man vil med livet, samtidig strekkes det ut en hånd.

Og om ikke dette er heftig nok så kommer tredje siste låt før ekstranummeret « inte min son» fra samme plate om avvisende steforeldre.

Alltid nån som skriker i mitt hus
Springer tillbaka till mitt rum
Tänder eld på min madrass
Jag lovar ingenting är dött
Som kommer ur din mun
Det känns som att vi alltid gått i samma klass
Det där är inte mitt barn
Var kom han ifrån?
Hur ska jag veta vad?
Det där är inte min son
Det där är inte mitt barn
Var kom han ifrån?
Hur ska jag veta vad?
Det där är inte min son
Inte mitt barn
Du stängde av min ström
Och min värme med
Men du fick mig aldrig därifrån för det

Det er helt umulig å holde tilbake følelser. Det være seg sinne, medfølelse, omtanke, vrede eller sorg. Hurula tar pulsen på det fattige Sverige og det nye fattige Europa. De som ikke fikk være med på velstandsfesten. Han er kompromissløs og ærlig. Blant publikum, og mellom publikum og scene, dannes et sterkt fellesskap. Det hyttes med never, synges med og danses. Lyster, frustrasjon og melankoli, alt kommer til uttrykk denne regnfulle vinterkvelden. Det er mørkt og mange ganger dystert, men dette gir oss på samme tid et slags håp i fellesskapet og gjenkjennelsen.

Et annet høydepunkt omtrent midtveis som må trekkes frem er «Skjut Mig» fra «Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För».

mamma det är okej
är du rädd för ditt eget blod?
du jag klarar mig
har jag ju alltid gjort
jag hör om gamla vänner
som punda under en i sänder
jag som gick och lämna minnen kvar
jag trodde jag lämnat kvar i stan
i centrum mitt i natten
vänta på nån som aldrig kom
skulle ses på rådhustrappen
men nån begick ett missförstånd
alla kvällar och nätter
där på körbergs strand
du såg ut att va gjord av ljus
det här var innan du försvann
lova och skjut mig om jag nånsin blir som dom x4
minns hur du stod där i dörren
medan jag stod där i regn och sot

Klassetilhørighet er et omstridt begrep i dagens samfunn, men det hersker liten tvil om at det er relevant i et samfunn med stadig større forskjeller. Hurula forteller om sitt eget liv på en veldig overbevisende måte. Konklusjonene ligger mellom linjene og i lytterens hjerne og hjerte. At han berører, både på scenen og på plate, er sikkert. Det gjør han uten showing, dikkedarer eller noen vanlig form for publikumsfrieri. Men han viser likevel takknemlighet for vår oppmerksomhet. Han er også mer åpenhjertig enn de fleste.

Det var fint å se ham igjen der oppe på scenen. Det lyriske innholdet vil jeg ta med meg til refleksjon på samme måte som etter å ha sett Ken Loachs eller Mike Leighs filmer. Energien og nerven i liveopptredenen inspirerer, og gir meg tilbake tro på at gitarrocken også har en sentral plass på scenene i dag.