Av: Victor Josefsen Intervjuer 1. oktober 2020

Eric Palmqwist: Skilsmissebekjennelser

– Når jeg var yngre lyttet jeg mye på Red House Painters. Alle deres album er jo skilsmisseplater og alle låtene handlet vel om en og samme kjærlighet. Årets beste i genren så langt mener jeg nok er Courtney Marie Andrews’ «Old Flowers», forteller Eric Palmqwist, som i dag gir ut sin egen separasjonsplate «Hej då» på Ella Ruth Institutet.

Tekst: Jan-Olav Glette / Foto: Johan Bergmark

Eric Palmqwist «Hej då» byr på svært åpenhjertige betraktelser om et ekteskap som har gått i oppløsning og utfordringene som følger med å venne seg til den nye situasjonen.

Den sterke svenske visepoptradisjonen med navn som John Holm, Ulf Lundell, Jakob Hellman, Magnus Johannson smelter sammen med heartland-rock (Bruce Springsteen, John Cougar Mellencamp, Tom Petty), folken til Bob Dylan og et godt øre for tidløs melodisk pop, vekselsvis en slektning til indiepoplegendene Popsicle og en slags form for power pop i gaten til for eksempel Matthew Sweet. Det dukker også opp uventede elementer underveis i både tekst og melodi som holder deg oppmerksom. Det være seg litt teutonisk krautsynth eller friske metaforiske sammenstillinger. Melankoli og musikalsk driv i vakkert samspill. Inderlig og fengende. Ettertanke, refleksjon og catchypop går opp i et større hele.

Her har dere hans egne ord om albumet og musikalske preferanser.

Hva var det som gjorde at du oppdaget musikk og utviklet et lidenskapelig forhold til det?

Jag fick ett leksakstrumset i julklapp när jag var kanske 6 år. Då startade jag och min kompis vårt första band. På baskaggen stod det ”Little Band” så det fick bli namnet på vår orkester. Vi gjorde egna låtar som hette ”Baka Bullar”, ”Ingen vän” ”Mil efter mil” och uppträdde på fritids utklädda och sminkade. Vi såg ut som en blandning av Glam och Goth i skön 70-talstappning även om vi inte hade en aning om det då. Våra största influenser var The Boppers som vi trodde kom från rymden.

Når skjønte du at det her var det du ville gjøre i ditt liv?

Jag tror någongång på högstadiet. Vi var fyra killar som kände oss lite annorlunda och sökte oss därför till varandra. Vi var inte populärast direkt och de flesta killarna i vår ålder höll på med sport, men musiken räddade oss från idrotten. Vi byggde våran egna lilla fantasivärld i vår replokal där vi spenderade varje dag efter skolan och drömde om att bli världens bästa band. Efter det fanns det liksom ingen återvändo. Någon forskare har sagt att när man spelar musik tillsammans så aktiveras alla delar i hjärnan och börjar blinka som en jävla julgran. Den grejen vill man inte vara utan när man väl börjat.

Fortell nordmenn som ikke kjenner deg og din musikk fra før hvem du er.

Jag är väl någonslags long-distance runner i Indie-Sverige. Jag kommer från Gotland, men bosatt i Stockholm sen 1993 och återvänder ofta till min hemö för att bara landa, vara på landet och skriva låtar. På 90-talet var jag en del av gitarrpopvågen med mitt band Monostar och sedan startade jag Ep’s Trailer Park som var ett av de första svenska Altcountrybanden i Sverige. Musik som väl idag oftast kallas för Americana. Och nu släpper jag min andra soloskiva på svenska.

Hva er den største forskjellen på den musikalske tilnærmingen på dine soloskiver og med Monostar og EP’s Trailer Park?

Med Monostar var vi ju unga och kaxiga och levde ut hela den där rockstjärnedrömmen. Det var mycket alkohol och droger och tjejer då.
Vi älskade den tidens band som Radiohead, Blur och Ride. Med Ep’s Trailer Park gick jag tillbaka till en mer akustisk låtskrivartradition och vi grävde mycket i den amerikanska myllan och lyssnade mycket på The Band, Jackson Browne, Neil Young och sånt. Soloprojektet skulle jag kanske beskriva som smalbent textbaserad popmusik med en förkärlek till allt som är lite trasigt och vackert.

Hvem har du med deg på «Hej då!»? Hva er den musikaliske styrken til dine musikere og hva de har bidratt med?

Gitarr: Peter Morén

Peter är ju till vardags frontfigur i Peter, Bjorn and John, men också en av mina favoritgitarrister. Vi skriver också låtar ihop till andra artister och under en session passade jag på att fråga om han ville spela gitarr på min nya skiva. Det ville han. Vår musiksmak är ganska lika också vilket är en fördel i sammanhanget.

Gitarr: Ulf Johnsson

Min vän och trotjänare från Ep’s Trailer Park som har svart bälte i elgitarr. Han kan till och med bygga egna gitarrer vilket jag tycker är imponerande. Han spelar också slide och ebow på skivan och kommer ingå i mitt liveband.

Trummor: Jesper Jonsson

Jesper har jag också lyckats få med mig från Ep´s Trailer Park. Han är klippan man alltid kan luta sig mot och oerhört musikalisk. Den enda som också är från Gotland precis som jag. Vi håller den gotländska dialekten vid liv i bandet.

Bas: Daniel Bengtson

Vi spelade in skivan hos Daniel i i hans fantastiska Studio Rymden (Håkan Hellström, First Aid Kit, Goran Kajfes m.m.) Han var också medproducent till skivan, inspelningstekniker och samtidigt flygande basist samt mixade skivan. Ett väldigt bra multitaskande måste jag säga! (Daniel spelar annars bas med bl.a. Atomic Swing).

Piano: Andreas Mattsson

En 90-tals idol. Andreas har producerat de två sista skivorna Ep´s Trailer Park gjorde. Jag tycker han har en helt unik ton och melodikänsla och han är faktiskt pianist från början även om man nog förknippar honom mer med gitarr som han ju spelade i Popsicle.

Kör: Vilma Flood

Vilma är en av de mest spännande och bästa nya artisterna vi har i Sverige och hon sjunger verkligen med hela kroppen. Jag blev oerhört glad att hon ville vara med och köra med sin ljuvliga stämma på albumet.

Cello: Henrik Meierkord

Henrik som också spelar med Pelle Ossler,är en unik cellist som alltid drar åt det avantgardiska. Vi bad hon gå loss totalt i studion på några låtar.Jag filmade med min mobil och det såg ut som om både han och hans cello fullkomligt skulle gå sönder och börja blöda. Jag kommer förhoppningsvis göra några spelningar på mindre sättning där Henrik är med.

Du har gitt albumet tittelen «Hej då». Hvorfor valgte du albumtittellen og hva du vil kommunisere med den?

Förra skivan ”En halv gris kan inte gå” var ett album som handlade om vägen ur ett missbruk. Denna skiva är en temaskiva om separation och uppbrott. ”Hej då” kändes som en väldigt passande titel i sammanhanget.

Etter å ha skrevet og sunget på engelsk i mange år gikk du over til svensk språk med dine soloskiver. Hvorfor det valget og hvordan har det endret din musikk og dine tekster?

Jag kommer närmare mitt eget utryck när texterna är på svenska och det blir liksom bara jag ingen annan när jag sjunger på svenska. Jag tror jag hittat mitt artistskap till fullo där.

Hvordan har den svenske musikken og kulturarven preget deg som musiker?

Jag har alltid lyssnat mycket på svensk musik och läst mycket svenska författare. Även naturen och årstiderna har nog omedvetet påverkat mig och mitt skapande. När det är mörkt och kallt större delen av året blir det att man repar och skriver mycket. Det nordiska klimatet är bra för skapande.

Dine tekster kan ofte være selvutleverende og personlige. Hvor mye er sant og hvor mye er fiksjon. Hvor går grensen mellom det private og det personlige for deg som låtskriver?

Jag brukar ofta ha som utgångspunkt att gräva där jag står. Balansgången mellan personligt och privat är också hårfin. Jag tycker det brukar bli som bäst när man ligger precis på gränsen men ändå kanske inte fläker ut sig. Men när du skriver poptexter har du ju friheten att använda fiktion och dra ifrån och lägga till hur du vill. Allting handlar om att slutändan skriva en bra text.

Er ærlige tekster bedre enn tekster inspirert av film, bøker eller ren fantasi?

Allt som är bra bra är bra och hur man tar sig dit beror på. Själv behöver jag ha något att berätta även om det inte nödvändigtvis måste handla om mig. Jag har ju t.ex gjort skivan ”Lojsta and other stories from an island” med Ep’s Trailer Park som är berättelser om människor och platser från min hemö Gotland. Men förutom min egen verklighet hämtar jag såklart mycket från film, böcker och annan konst.

«Hej då» ble spilt inn live i Studio Rymden i løpet av høsten og vinteren 2019. Hva var bakgrunnen for å spille inn på den måten og hvordan har metoden og rommet påvirket sluttresultatet?

Inför förra skivan ”En halv gris kan inte gå” byggde jag en egen studio och lärde mig spela in från grunden. Jag satt och pillrade under en längre tid och spelar nästan allt på den skivan själv. Den här inspelningen är en motreaktion till det. Vi spelade in i en lyxigare studio med musiker och allt gick snabbt och lekfullt. Vi repade och arrangerade varje låt på plats och spelade sen in live med ytterst få pålägg. På några låtar är till och med sången första tagning live.

Du dro til New York for å skrive sangene. Hvilken innflytelse hadde byen New York og avstanden til Stockholm for låtene som ble skrevet mens du var der?

Miljöombyten är alltid tacksamma för låtskrivande tycker jag och att New York är en av världens bästa städer gör ju inte saken sämre. Men det var också jobbigt då jag precis då var mitt uppe i det som skivan handlar om.

Hva er en god tekst og en god melodi for deg?

Jag är en sådan som gillar klassikerna. Hellre en riktigt bra oljemålning framför någon uppmärkshetstörstande videokonst om du förstår vad jag menar. Att förädla och bli riktigt bra på ett hantverk liksom. Men jag går samtidigt också alltid på känsla före smarthet och teknik. Kontraster är en annan sak jag är svag för. T.ex en glad melodi, men med en mörk text. Att det alltid finns något som skevar.

Du har sluppet tre singler og videoer før albumet som er ute i dag 1. oktober. «Man behöver inte va död för att va blå»,» Rävarnas hav» og «Du och jag mot döden». En strategi som virker å ha blitt mer og mer vanlig nå for tiden. Har dette hjulpet til å gi mer oppmerksomhet til de enkelte låtene og gi albumet momentum?

Jag är ju old school och tycker fortfarande om album där man kan sitta och läsa vem som spelar saxofon på spår nio och sådär. En låt är ju liksom bara en del av tavlan. Men med streaming har ju allt blivit väldigt låtorienterat och då kan det vara bra att släppa flera låtar innan själva albumet. Att man visar några delar och vilka toner tavlan är målad i så att säga. Men om man tittar på streamingsiffror får ju de sista låtarna på ett album ofta minst kärlek. Det tycker jag är sorgligt. Lite som om vin blivit vatten. Musik är inte underhållning för mig. Musik är mitt livselixir.

«Rävarnas hav» og den fine animerte videoen må vi snakke mer om. Hva er bakgrunnen til låten og videoen som Jesper Jonsson har laget til den? Også «Du och jag mot döden» har en tekst og en melodi som virkelig stikker seg ut. Hvordan kom den låten til?

”Rävarnas hav” är skriven ute i mitt sommarhus på Gotland och det är sån där låt jag själv undrar hur den kom till egentligen. Den skrev sig själv på något sätt. Det händer inte så ofta, men ibland hittar man något gyllene snitt och allt bara hamnar på rätt plats fastän man inte vet eller kan förklara varför. Min vän Jesper som trummar med mig är också en fantastisk serietecknare. Han gjorde den animerade videon och ville den skulle vara som ett tecknat barnprogram från 70-talet fastän med sorgligt slut.

Första singeln ”Du och jag mot döden” är öppningslåten på albumet, också en av nyckellåtarna. Jag tror det va den andra låten jag skrev till albumet. Den är skriven i New York, jag vaknade upp jetlaggad i lägenheten efter en lång flygresa med panik och trodde jag sovit bort två dygn men det visade sig att jag räknat fel på tiden och att min klocka gick fel.

Det finnes, dessverre kanskje, en lang og sterk tradisjon av gode skilsmisse- og separasjonsalbum. Det kan være nok å nevne Marvin Gaye – «Here, My Dear», Bob Dylan – «Blood on the Tracks», Fleetwood Mac – «Rumours», Nick Cave & the Bad Seeds – «The Boatman’s Call», PJ Harvey – «Rid of Me», Bon Iver – «For Emma, Forever Ago», Angel Olsen – «Burn Your Fire for No Witness», Slowdive – «Souvlaki», Carole King – «Tapestry» og Joni Mitchell – «Blue».

Har du selv noen favoritter som har lindret dine egne erfaringer av separasjon eller som har inspirert deg i arbeidet med dette albumet?

Av dessa ovan har nog ”Blood on the Tracks”, ”Blue” och ”Rumours” gått varmast, men all dessa skivor är ju mästerverk i genren. När jag var yngre lyssnade jag också mycket på Red House Painters. Alla deras skivor är ju skillsmässoplattor och alla låtar handlade väl om en och samma kärlek. Årets bästa i genren än så länge tycker jag nog är Courtney Marie Andrews – ”Old Flowers”.

Hvor viktig er det å utfordre seg selv gjennom å spille nye/andre instrument og eller gjøre uvante saker for å utvikles som musiker?

Jag tycker det är en förutsättning för att forsätta tycka det är roligt. Jag försöker hela tiden lura mig själv, min hjärna och min fantasi. Just nu skriver jag t.ex nya låtar på piano istället för på gitarr även om jag inte kan spela piano. Om man inte behärskar något alltför bra öppnar sig ofta nya världar. Jag tycker om att göra tvärtemot det jag gjort innan även om det kanske inte alltid märks så mycket i slutändan för lyssnaren är det en viktig kreativ process för mig.

Du hadde Ane Brun med som gjestesangerinne med ditt tidligere band EPs Trailer Park på Debaser i Stockholm en av de første gangene vi møttes når dere var support til den amerikanske sangerinnen Edith Frost. Hvilket forhold har du ellers til Norge og nordmenn?

Just ja. det hade jag glömt. Var inte Ron Sexsmith gäst också eller var det en annan spelning? Den tiden är lite dimmig. Norge gör mig väldigt nyfiken och jag drömmer om att få uppleva alla fjordar och berg. Eran natur är ju magisk. Det verkar även finnas en kokande gryta av massa bra norsk musik som jag förstått det. Det måste jag också gräva lite mer i framöver tror jag. Jag har fått höra väldigt många gånger att Norrmännen skulle tycka mycket om min musik, men konstigt nog har jag aldrig spelat eller ens försökt få en publik i Norge tidigare. Jag tänker att det kanske är dags attändra på det nu.

Kommer du hit og spiller for oss også snart?

Ja om Coronan tillåter det så spelar jag gärna. Det är bara att ringa mitt bokningsbolag så kommer jag. Min nya målsättning nu är att bli stor i Norge haha

Her er noen stikkord som jeg ønsker at du skal si noe om ditt forhold til og så hvordan det kan være relevant for din musik og «Hej då».

Ekteskap = Vackert men svårt. Beundrar dom som lyckas hålla ihop och älska varandra livet ut.

Destruktivitet = Dåtid.

Tosomhet/Ensomhet = En balansgång. Jag längtar efter tvåsamhet, men är nog egentligen lite ensamvarg.

Romklang/Ekko = Kan det någonsin bli dåligt? Svar: Nej

Separasjon = Att separera med barn är plågsamt. Efter dödsfall är det den största sorgen har jag hört någon terapeut säg.

Oppbrudd = Det är alltid jobbigt, men samtidigt endel av livet och om man vänder på det är det ofta utvecklande. Man kan börja skriva och rita på nya papper.

Fortell om plateselskapet Ella Ruth Institutet.

När jag spelat in min förra skiva ”En halv gris kan inte gå” började jag kolla runt efter passande skivbolag, men då kom min vän, musikälskaren och rockfotografen Johan Bermark med idén att vi skulle starta ett eget bolag istället. Det kändes också självklart på något sätt. Nu har vi förutom alla mina projekt också gett ut massor av ny bra musik med band och artister vi gillar. Det är min nya roligaste grej just nu och även om det tar massor av tid och arbete känns det verkligen spännande. Finns det något bra Norskt band eller artist vi borde ge ut? Hör av er i så fall.

Hvordan har du blitt rammet av nedstengingen av samfunnet og Covid-19 tiltakene?

Ja det har varit ett konstigt år och hela musikbranchen har ju blivit väldigt hårt drabbad. Jag har personligen klarat mej relativt bra då jag har varit emellan skivor och istället utnyttjat karantänen till att skriva och spela in ny musik. Men jag hoppas verkligen det öppnas upp snart.
Man får bara vara 50 personer på en konsert här i Sverige, men folk tillåts trängas hur mycket som helst i övrigt. Det är ju helt sjukt.

Til slutt vil jeg at du skal velge ti låter som du har lyttet til under arbeidet med det her albumet og si hva du har fått ut av disse sangene og eller hvilke kvaliteter du ser i de.

Oj vilken svår fråga. Jag samlar ju på bra låtar och produktioner och all form av kultur för inspiration varje dag hela tiden men här är 10 låtar jag kan tänka mig har dykt upp eller det pratats om i samband med skrivandet och produktionen av ”Hej då”.

Den öde stranden – John Holm