I’m Kingfisher: Luftig indiefolk med americana kolør
– I 2011 håpet jeg at alle skulle like meg, nå vil jeg lage musikk som føles så sterkt som mulig for meg. Da stod jeg hjemme og ville gjenskape følelsen fra et spillested. Nå sitter jeg på scenen og vil at det skal føles som om jeg sitter på krakken i favorittkroken hjemme på kjøkkenet, flirer Thomas Jonsson, som er albumaktuell med prosjektet I’m Kingfisher med kritikerroste «The Past Has Begun» på Fading Trail Recordings.
Av: Jan-Olav Glette / Foto: Johan Bergmark
«The Past Has Begun» er en inderlig og sentimental musikalsk størrelse utført sparsommelig, men også med finesse med tretten episke fortellinger. Minner, anger og begjær om hverandre. Bittersøt og stemningsfullt med mange fine harmonier og nøysommelig gjennomtenkte strykerpartier. Sistnevnte løfter de luftige låtene. Vi befinner oss innenfor et slags alternativt folk-rockunivers der Magnolia Electric Co., Neil Young og M. Ward kan gi lytterne en peker om lydverdenen. Så er det den sjelfulle tilstedeværelsen da, som gjennomsyrer alt. Låtene og stemmen kan være helt på bristepunktet, men det er alltid ektefølt og under det hele groover bassen mens trommene leker seg polyrytmisk. Når han nå har slupper sin kanskje aller beste plate synes vi det var på tide med en liten prat.
Kan du fortelle de norske leserne som ikke kjenner deg fra før av hvem I’m Kingfisher er?
Jag är uppvuxen i den lilla bruksorten Grums i Värmland, ganska nära norska gränsen, nu befinner jag mig jämsides med den danska, i Lund. Har på ett eller annat sätt utforskat indie- och folkscenen i nära 20 år nu. 2005 nådde jag min högsta önskan när jag fick spela på SXSW i Austin, sedan har jag bara kört på. Jag har precis släppt mitt sjunde album «The Past Has Begun», därutöver har jag en handfull EPar och singlar bakom mig, samt några album med sidoprojekt. Jag gillar att förlora mig i de små detaljerna.
Når og hvordan oppdaget du musikk og hva var det som gjorde deg så lidenskapelig opptatt av den?
Först genom mina föräldrars vinyler helt klart, de var inte så många, men de var bra. Fats Domino, Little Richard, Elvis, Beatles. Old school rock n roll som fångade mig för fullt, fortfarande är den musiken själva motorn på något sätt. Sen så fortsatte jag öka på egna skivsamlingen, minns i början det mest var av mer 60-tal, Jerry Lee Lewis, Duane Eddy, The Chantals. Beales Sgt Pepper-skiva. Det och mycket filmmusik. Sen klassiskt. Sen punk. Sen indie och folk. Sen allt.
Når begynte du selv å spille og skrive sanger?
Jag var 20 och sökte febrilt efter något som kunde vidga horisonten. Jag hade testat film, jag hade sänt ett radioprogram på lokalradion, jag försökte skriva poesi. Allt funkade, men inget triggade mig helt. Så träffade jag lite på chans ett par musiker när jag pluggade foto/video i skogen, främst min vän Jari, som hade en självlärd grundsyn och trasig indie i kroppen. Han fick in mig på det, och gitarrer fanns redan hemma i mitt föräldrahem. Jag trodde egentligen inte att musiken var en värld som jag hade tillgång till, men insåg då att det bara var att börja. Jag har alltid utvecklats som musiker genom att skriva låtar jag till en början inte klarar av att spela, så vill jag ha det fortfarande.
Hva var det med det å synge og spille gitar som opplevdes spesielt interessant?
Det är nog det att det är så svårt. Det finns så mycket att stångas med, i grunden är allt för jävligt att få till; låtskrivandet, takten, ackordbyten, fraseringarna, synkronisera allting, sortera ljuden i huvudet. Men jag har lätt att komma in i zonen nu, och då händer saker i skallen.
Når fant du ut at det var dette du ville gjøre?
Ögonblickligen. Efter första spelningen på en öppen scen i min uppväxtort Grums 1999. Från början skulle jag läsa dikter, men under tiden från anmälan till showtime lärde jag mig tre ackord på gitarren och försökte tonsätta dem. Och det var som om stämbanden krampade när jag hörde rösten genom högtalarsystemet och fick kämpa mig igenom varenda stavelse. Det gick inte att sjunga ut, det var hemskt och samtidigt var det fantastiskt. Enda gången jag känt ungefär samma fysiska panikreaktion var när jag fick gästsjunga med Magnolia Electric Company i Stockholm 2018. Undrar vad de fick för första intryck av mig egentligen, för jag fick inte fram en ren ton på säkert tio minuter på soundchecket, kallsvettades och harklade innan det släppte.
Har du noen favorittgitar, forsterker eller mikrofon? Er sånne ting viktige for deg?
Jag älskar mina gitarrer, har en fin akustisk Martin, som är rätt sprucken och sliten nu, och en elektrisk Gibson ES-335. Fast den elektriska spelar jag alldeles för lite på. De är bra, gör halva jobbet själva, passar bra när greppbrädan fortfarande är lite av ett mysterium. Stärkare och mikrofoner får gärna vara lite sämre och kantstötta. Älskar dåliga plate-reverb för sången, då kommer jag till min rätt.
Hva er ditt forhold til fiske, kongefiskeren og hvordan kom artistnavnet til?
Tycker I’m Kingfisher låter som en bluesgitarrist som kommer till byn och ställer till kaos, det är något som klingar en massa showmanship och det är något explicit över det. Skrev visserligen en låt om fågeln kungsfiskaren på en av mina tidigare skivor, «Avian». En solitär och en specialist, det kan jag också skriva under på.
Hvorfor valgte du å bytte artistnavn fra Thomas Denver Jonsson til I’m Kingfisher? Hva skiller I’m Kingfisher fra Thomas Denver Jonsson?
Det är lite paradoxalt det här, men Thomas Denver Jonsson var i första hand en bandsatsning och när jag gick solo på riktigt efter flytten till Lund samt när jag blev signad på ett större skivbolag så ville jag ha ett bandnamn. Trött på Thomas Denver Jonsson, som också var ett försök till ett alias, men som inte riktigt fungerade. Jag hade så mycket komplex kring musiken då, så I’m Kingfisher var ett första steg att ställa allt till rätta.
Hvilket forhold har du til John Denver?
Såklart roten till namnet Thomas Denver, även om det var mer känslan av själva namnet än mannen i sig. Men på alla sätt en låtskrivare som varit viktig för mig. Framförallt har jag lyssnat massor på ett tributalbum till honom från tidigt 00-tal som kurerades av Mark Kozelek, med en massa bra artister på. («Take Me Home (A Tribute to John Denver», Badman Records i 2000), journalistens kommentar.).
Kan du fortelle om de andre musikerne som deltar på albumet?
Carl Edlom,vokal, gitar, bass, synthesizer, piano, perkusjon
Det bästa med Carl är att han så mycket tålamod med mig, att han är en sån bästis privat, och att han alltid överraskar mig, efter snart tjugo års samarbete. En av mina absolut finaste vänner, en gudabenånad elgitarrist, och för varje album har han något nytt intresse rörande piano eller synthar eller något annat med knappar.
Amanda Werne, vokal, munnspill
En av mina största gitarrförebilder, som hoppade in på sång och munspel på «Children’s Atom Bomb». Grammisvinnande i fjol med sitt Slowgold. En slitvarg och en förebild, alltid med en explosion nära till hands.
Vilma Flood, vokal
En av mina nyaste musikbästisar som jag längtar så efter att hänga mer med, vi ska spela ihop i Karlstad den 24:e. Inför inspelningarna gav jag Vilma orden på vägen att hon inte är någon jävla körsångerska utan att hon är hon. Och som det blev; blodstänkt, raspigt och souligt. Hennes nästa album kommer gå genom taket, så förutom en musikbästis även en aktie som fortsätter stiga. Passar ju en spekulativ person som jag. Haha.
Josh Gordon, gitar, mellotron, minimoog
Jag skrev till Josh och frågade om han ville vara med och han svarade mig mitt i natten i Karlifornien, tror han bara var uppe och drack vatten. En sån himla fin person, som jag hade äran att hänga med många kilometer under min sista turné med Damien Jurado 2018. Multitalang som kan förmågan att klösa försiktigt, inspelad i samma studio som Damiens senaste album, så känns också som bra DNA för en svensk americanaskiva.
Helena Arlock, cello
Också en musikerbästis som jag haft äran att samarbeta med nära i över tio år, med en sällsynt förståelse för sitt instrument. Förutom cello på samtliga Kingfisher-albumen, har hon gjort musikvideo för mig, flera fotografisessioner och sångpålägg. Det blir alltid filmiskt och nyklassiskt när hon sätter sig med cellon, hon verkar höra stämmorna i huvudet redan innan hon spelar dem.
Ella Blixt, vokal
Även Ella är en person som följt mig länge, vi hade en kortlivad duo, Liepaja, 2006, vi skulle spela in men det blev mest att vi hängde vid en sjö och tjuvrökte istället. Men vi har gjort flera Tysklandsturnéer tillsammans, jag som Denver och hon som Bobby Baby. En egen ton i rösten och en magisk känsla för popmelodier, som en evergreen men man hör direkt att det är hon.
Maria Larsson, fiolin
Maria kan spela allt. Folkigt, gotist eller sockersött, alltid med lite kaos i blicken. «Pocket Soul»-stråkarna tycker jag är något med det bästa med hela albumet. Det är smäktande, men lite trasigt också.
Rebecka Hugosson, klarinett
Sista touchen på skivan, januari 2020. Också en av de stora ögonblicken på «The Past» tycker jag, folkjazzigt och varmt, som ett samtal med Arlocks cello.
Tove Edlom, vokal
Carls dotter, som levererade på «Mess Minus Room». En ren ära.
Ola Eliasson, flöyte
Ytterligare en bekant från förr, ett varmt återseende.
Carl Edlom har som vanlig produsert platen. Fortell om han og deres samarbeid. Hvilken type produsent er han?
Jag kom i kontakt med Carl 2002, och vi började snabbt därefter spela in mitt debutalbum som kom ut 2003. Då signade han mig på egna skivbolaget Kite Recordings, och han var även med i bandet när vi turnerade. Sedan brytningen till Kingfisher 2010 så satsar han mer på produktionen. Spelar aldrig för mycket fast han får, är aldrig klar, alltid självkritisk, alltid engagerad, alltid osjälvisk. Jag har redan varit inne på att han fortsätter överraska mig, och det känns som en stor drivkraft för mig är att jag försöker överraska honom från mitt håll.
Hva har du tatt med deg fra A Perfect Friend, Forest City og The Topeka Twins til dine greier på egenhånd?
När jag var som mest förutsägbar i mitt eget låtskrivande i början, kom Topeka Twins in med Björn Kleinhenz och vi utforskade det avskalade. Och när jag några år efteråt behövde en ny skjuts ut ur den mest traditionella americanan, kom folktronicagrejen A Perfect Friend med Carl-Johan Larsgården som utvecklades till trion Forest City som var en viktig utflykt i det fritänkande och experimentella. De banden är lika viktiga för mig nu som då.
Hva er forskjellen mellom I’m Kingfisher i 2020 og den artisten som lagde «Arctic» i 2011?
Då stod jag mest upp och nu sitter jag mest ner. Haha. Då hoppades jag att alla skulle gilla mig, nu vill jag göra musik som känns så mycket för mig som möjligt. Då stod jag hemma och ville känna känslan av ett spelställe. Nu sitter jag på scen och vill att det ska kännas som jag sitter på pallen i favorithörnet hemma i köket.
Hvorfor valgte du albumtittelen «The Past Has Begun»?
Vet du, jag drömde det! «The past begun, all ended.» Skrev ner det på natten och glömde det sen, men hittade anteckningen igen efter en månad eller två och kom ihåg. Det blev ju lite utomkroppsligt över det hela. Tolkar det själv som att det finns saker på det musikaliska och privata planet som man hoppades på förr, men som man inte längre når. Det är mer friktion att tänka på framtiden nu, även om det går.
Erich Reichel har tatt fotografiet som utgjør albumomslaget; to kvinner med paraply som går i en regntung gate. Anders Cold står for layout. Kan du fortelle om de to kunstnerne og hva dere har kommet frem til?
Jag ville göra en grön skiva den här gången! Kom i kontakt med slovakiske Erich Reichels fotografier ungefär när jag blev klar med omslaget på förra albumet «Transit». Och den där bilden på regnet, särskilt låg kvar i minnet, det finns något sentimentalt och tidlöst över den tycker jag. Tankar som låg nära mina idéer om låtarna till albumet. Så när det väl var dags att tänka omslag, så kändes det som det enda rätta att försöka få tillstånd att använda just den bilden. I samma tidpunkt kom jag i kontakt med Anders genom det danska skivbolaget Accelerator som nyligen gjorde en nyutgåva av första Kingfisher-skivan «Arctic», så det för första gången kom ut på vinyl. Anders är välkänd dansk grafisk formgivare som tog sig mycket tid och tillsammans med Reichel gjorde mitt finaste omslag hittills.
Hva legger du i begrepet Pocket Soul/lommesjel. Meg bekjent er det vel et konsept som bare du og Justin Timberlake har benyttet. Han i sin «Mirrors» og du med åpningslåten på «The Past has Begun». Fortell om din versjon og har du noe forhold til hans låt?
Nu har jag ett förhållande till den iallafall! Grymt scoutat, grym låt! Arbetstanken på nya plattan var som pocket country, en massa korta, tysta folklåtar som tidigare varit en liten men tung del av alla mina skivor, men som jag nu ville fokusera mest på. I slutet kom även orden pocket soul upp. För mig handlar det om att vilja göra det man inte riktigt kan.
Apropos at Josh Gordon spiller på albumet ditt. Han er også med i bandet til Damian Jurado. En artist du har turnert med flere ganger. Vi møttes også første gang i forbindelse med at Jurado, Rosie Thomas og du spilte i Egersund på et arrangement i regi av Frode Strømstad fra I Was A King og på avskjedskvelden til Osloklubben So What.
Hva har Damian og Josh har betydd for din artistiske utvikling og hva har deres felles turneer har gitt deg?
På tal om gamla minnen. Mitt debutår 2003! Egersund var en sån fin kväll, min första spelning utanför Sverige, min första spelning som kändes på riktigt. Damien har varit, troligen ganska omedvetet, en musikalisk mentor för mig. När jag är i doubt med låtskrivande och annat, så brukar jag alltid fråga mig vad Damien Jurado skulle ha gjort. Och från tid till annan så har ju jag faktiskt tillgång till honom, efter tre turnéer och sammanlagt nära 25 spelningar. Josh hamnade med på sista rundan och känns som en förlängning av samma positiva stämning.
Her er noen stikkord som jeg vil at du fortelle om ditt forhold til og si hvordan de er relevante for I’m Kingfisher og «The Past Has Begun».
Folk, americana
Problematiskt! Det är en dans på lina med M. Ward/Niamh Regan/Laura Marling där uppe och mängder med sås och potatis-rock där nere.
Soul
Ja, vad ska man säga? Målet varje gång jag sätter pennan på pappret.
Blues
Mer en tanke om råhet och skevhet än en stil.
Skandinavisk folkmusikk/musikktradisjon
Skir skönhet.
Nedskalert/nakent/direkte
Ibland är det begränsningarna som gör att man hamnar på tå och får fyr på kaoset.
Letthet, uanstrengt, instinktivt
Det är ett magic trick som kommer av tillräckligt mycket ansträngning.
Luftig atmosfære
Det tysta och öppna har alltid varit en viktig del för mig.
Ingen refreng
Jag är så dålig på refränger, men tycker verserna går väldigt bra. Så vet du vad jag har gjort med låtarna för nästa skiva jag ska göra? Jag gjorde om verserna till refränger och vice versa.
Aldring
Känner inte av det, men skulle hata att vara 30 eller 20 igen.
Romantikk
Vakna bra nätter. Vakna dåliga nätter.
Bekjennelser
Har en soft spot för det, men har inga riktiga bra egna. Jag är så dålig på att vara privat, även när jag är privat. Haha.
Harmonier
Det är alltid något magiskt och oförutsägbart när man sätter ihop två saker och ser vad som händer.
Melankoli, bittersøte minner
Tycker allt gott är inlindat i något förgängligt och svårgreppbart. Kan också bli varm av det sorgliga.
Lyssnar på «Rookie Dreaming» nästan varje dag.
Jason Molina, Songs: Ohio, Magnolia Electric Co.
En gigant som gick bort alldeles för snabbt och för tidigt. Fick som sagt äran att gästa Magnolia Electric Co. i Stockholm och Göteborg under deras hyllningsturné 2018. Obestridligt min karriärs största stund.
M. Ward
En husgud på alla sätt. Den bedrägligt enkla ekvationen gitarr och sång, det är fan inte lätt. Är inte minst tillbaka i full glans efter ett svagt 00-tal.
Bruk av strykerinstrument
Brukar bli bra! Min dotter har en fiol, en förunderlig maskin.
Fortell oss om Fading Trail Recordings som slipper dine plater.
Johan Alm har varit en person jag har haft koll på under många år. Har på avstånd beundrat hans label PNKSLM (Hater, Shitkid, Les Big Byrd etc,). När jag var klar med förra skivan «Transit» i slutet av 2017 och behövde hitta en ny label, började jag med att höra av mig till honom. PNKSLM är lite för cool för mig tror jag, men han berättade om sina planer om att starta en ny etikett, vilket blev Fading Trails som jag sen fick ge ut på. Och för mig har det varit en nytändning att jobba med Johan, en lättnad och det har hänt en massa nya kul grejer som gör att allt känns på riktigt. Han får det svåra att verka enkelt och han har tålamod med en artist som inte alltid är riktigt klippt och skuren för att hantera branschen, utan mer vill sitta ner och skriva och spela.
Hvordan har du blitt påvirket av Covid-19-tiltakene og nedstengingen av samfunnet?
Jag har fått ställa in spelningar, och i förlängningen varit förhindrad att boka in nya saker i den takten jag brukar. 2020 har varit ett särskilt år, men vad ska man göra liksom. Det finns en tid att vara försiktig och en tid att leva ut, och man behöver inte vara värst bright att förstå vilken hållning man ska ha i en pandemi. Men om något varit positivt så är det att jag fått tid att få vara stressfri, och även fått tid att helhjärtat ta del de sista stadierna av albumets färdigställande, mix, master och omslag. Kanske var det precis det jag behövde.
Kan du til slutt velge fem låter som har påvirket ditt arbeid som tekstforfatter og fem låter som har hatt innflytelse på dine komposisjoner og si hva du liker med disse låtene?
Tekster:
Mind Been Playing Tricks on Me – Geto Boys
Sån bra text, rått, våldsamt och mänskligt, och det händer något hela tiden.
Table for One – Courtney Marie Andrews
Gripande och varm tablå, om att bara vara lite ensam och lite hög. Ett litet nedslag som blir så stort, någonstans i mellanrummet mellan avfärd och mål, medan tiden jobbar på att vänta ut ensamheten.
If You Could Read My Mind – Johnny Cash
Gordon Lightfoots låt blev allra bäst med Johnny, så mycket tvivel och sorg med hjälp av något så ovanligt som gripande liknelser. Vilket textskrivande!
Child’s Song – Tom Rush
Också en cover, men som bäst med Rush. Om att bli vuxen och klippa band, med en hjärtlighet jag alltid försöker att hitta till själv.
Dreams – Josh Ritter
Som en liten novell som rycker och drar. Där detaljerna blir så många att de formar något större. Om det mentalt riskabla att leva, om livets förmåga att hitta nya vägar.
Melodier:
Hey Jude – Wilson Picket
Okej, om det är någon låt som jag blundar och dagdrömmer och önskar att det är jag så är det väl den här. Lysande Beatles-cover av en av soulens bästa Wilson Picket, det är så mycket blod i den och Picket väntar och väntar och väntar och exploderar. Grymma gitarrer också av Duane Allman.
The Sweetest Drop – Niamh Regan
En av mina nyaste upptäckter är Irländska Regans debut från i september, Den här låten, som hinner byter skepnad flera gånger innan den kokar ner till den tysta «You were the sweetest drop I ever had» är allt som låtskrivande handlar om. Jag ryser bara jag beskriver den, hennes skiva «Hemet» är en av de jag ska lyssna mest på innan jag går in i studion igen.
Maybe – The Chantels
Det brukar inte fungera att starta i full fart och sen bara öka, men ibland händer det och ibland är det bara full växel som gäller. Som Chantels soulsmärta eller om man bara sitter ensam med en akustisk gitarr.
I Wish I Knew How it Would Feel to Be Free – Nina Simone
Underbar melodi som varje stavelse dansar ovanpå.
Bring it on Home to Me – The Animals
Animals version av den här Sam Cooke-låten ska, sanna mina ord, spelas på min begravning.
I’m Kingfisher – The Past Has Begun
The Past Has Begun [LP] by I’m Kingfisher
Her kan du søke etter og låne musikk, bøker, tegneserier og noter i Deichmans katalog
