Av: Victor Josefsen Intervjuer 22. mars 2021

Tomma Intet: Kollektivistisk indie

– Musikkollektiv er en veldig spennende måte å utøve musikk på. Det gir musikken en mulighet til å utvikles uten at man egentlig setter i verk noen spesielle tiltak for å få den til å høres annerledes ut. Samtidig er det såklart utfordringer med det, men fordelene oppveier i større grad, forklarer vokalist og gitarist Tobias Standar i Tomma Intet, som er aktuelle med eksistensialisme og musikalske tolkninger av psykiateren Elisabeth Kübler-Ross’ studier av ulike stadier i behandling av sorg i form av albumet «D.A.B.D.A» på Welfare Sound. 19.mars slapp de singelen «Love Letters to the Underground», som er første forsmak på en EP med samme navn.

Tekst: Jan-Olav Glette / Foto: Pressebilder

«D.A.B.D.A» er ganske enkelt de fem ulike stadiene vi ifølge den sveitsisk-amerikanske pyskiateren Elisabeth Kübler-Ross normalt sett befinner oss i etter å ha vært med på noe som leder til dyp sorg, for eksempel død, skilsmisse, tap. Denial (nummenhet og fornektelse), anger (frustrasjon og sinne), bargain (handel og kontroll), depression (depresjon og fortvilelse) og acceptance (akseptering og fred)). Senere har hun sammen med David Kessler kommet frem til et sjette stadie anxiety (angst og panikk) som befinner seg mellom de to første.

Tomma Intet velger mørket og døden. Bakteppet er svart som natten og starter ikke en gang her, men med Standar og gitarist Magnus Peterssons tidligere band The High Hats og albumet «And Then Came Cancer» fra 2012 – en bearbeidelse av en nær venns selvmord, etterfulgt av at stefaren til vokalisten og faren til gitaristen begge fikk kreft og døde før ett år var omme. I disse tider med pandemi og allmenn fordervelse ble eksistensialismen og vibrerende angst på ny dagsaktuelle tema.

Musikalsk er det oftest en form for gitarpop; omskiftelig, frakoplet, svingende, rytmisk og vanskelig å sette i rammer, men der elementer av gitarpop, indie, shoegaze og prog veves sammen. Aller best så fungerer det kanskje på låten om deres tidligere hjemby «Borås, Texas» hvor kontrasten mellom det gyngende feelgood groovet og tekstlig misère trer frem i all sin tydelighet.

Vi slo av en prat med de to bandstifterne om kollektivistisk musikkskapelse, uforutsigbarhet, barnehagesensur av Iron Maiden og en døende svensk undergrunnskultur i kamp med lokale politikere og byråkrater.

For de som ikke kjenner til dere allerede, hvem er Tomma Intet?

MP: Tomma Intet är ett kollektiv av introverta jävlar vid namn: Mange, Tobbe, Tobbe K, Emilia, Gittan, Cornelia och Jacob. Den vibrerande sociala ångesten briserar ut i ett slags 24/7 party people när ångesthjärnorna slås samman.

Hva er bakgrunnen for bandnavnet?

MP: Det kom till vid ett levererat tillstånd på ett berg i Spanien där hundar sjöng och miljoner stjärnor fyrverkeribombade hjärnan. Och i en 90 säng i Borås där väggarna krossade densamma. Och allt däremellan. Dess olika innebörd tycker vi gör musiken rättvisa. Och det är ett väldigt bra bandnamn sett till att tomma intet återkommer titt som tätt i alla möjliga sammanhang.

Hvor og når oppdaget dere musikk og hva var det som fascinerte så sterkt?

TS: För min del, så har musiken varit central sedan dag 1. Jag minns att redan på dagis då hade jag med mig Iron Maidens «Seventh Son of a Seventh Son» kassetten, men som dagispersonalen tog ifrån mig på grund av det «hemska» omslaget. Jag fick aldrig tillbaka den tyvärr.

Sen var min och Manges första konversation en orgie i namedropping av häftiga hårdrocksband, och sedan den dagen har vi kört på, sida vid sida, med musiken i fokus. Vi har gjort allt från rap till hardcore punk och just nu kör vi på med Tomma Intet. Och det kommer nog inte sluta här… får vi hoppas.

Når begynte dere selv å spille eller synge?

TS: Jag började som så många andra att spela punk. Mitt första punkband blev utnämnt till Borås (min hemstads) sämsta band ett år, av en borgerlig lokaltidning såklart. Anledning till varför jag ens började spela gitarr var för att jag som liten ville bli lika ball som Ace Frehley i Kiss. Sen insåg jag att ingen kan uppnå Ace’s ball-status. Men man gör väl så gott man kan.

Hvorfor indie?

TS: Jag har alltid haft problem med att kategorisera oss i vad vi gör, och är ärligt talat lite allergisk mot att placera oss i ett fack… det stänger ju en hel del dörrar, men visst, indie är väl en rättvis definition just nu.

Hva er de viktigste forskjellene mellom Tomma Intet og deres andre og tidligere band som Fredag Den 13:e, Lavette, Virginia & the Flood, Trubbel, The High Hats, Wolfhour, Din Skevf, Extinguish, Highrider og hva har dere tatt med dere fra de bandene til Tomma Intet

MP: Att det är så spridda inputs resulterar i ett tänk utanför boxen. Och även att utmana sina comfort zones. Alla nämnda band har sin egna grej, men med Tomma Intet möts vi och plockar det bästa från alla håll och gör det till något eget.

Hvordan skiller den nåværende utgaven av Tomma Intet seg fra bandet som slapp albumet «…And the Fallen Universe» i 2018?

TS: En hel del medlemmar har kommit och gått av olika skäl, men nu har vi fått en ny stomme i Tomma Intet. Vi är fler och får därmed en större dynamik i både sound och samspel. Det hörs både på inspelningar och när vi spelar live. Det är trångt och jävligt på scen, men det gillar vi… iaf jag. Svettigt och trångt.

Dere er ganske mange i bandet/kollektivet. Hvordan løser dere det hele med planlegging før øvelser, konserter og innspillinger og hvordan får dere integrert alle i musikken?

TS: Det finns en hel del hel del utmaningar när det kommer till att repa med fullt band osv., vi har nog bara gjort det max 10 gånger. Men det funkar ändå. Vi har ju inställningen att kunna giga även om inte alla kan eller vill vara med… så ibland är vi 7 på scen, ibland är vi kanske bara 4-5. Då blir det kanske mer punk än indie, men det gör det samtidigt rätt spännande för både oss och publik.

Kan dere fortelle om hverandres musikalske styrker og roller i Tomma Intet?

Tobbe Ka

TS: Tobbe Kå’s stabila trumspel har blivit en stor del av Tomma Intets sound, och jag tycker att hans stil utgör den fasta punkt som vi måste ha för att inte sväva iväg allt för mycket. Det finns något underliggande krautigt och stabilt i hans spelstil som tilltalar mig väldigt mycket. Det hörs även när han spelar med sitt andra band Trubbel.

Emilia Gustavsson

MP: Är Sveriges mäktigaste basist. Emilia är otroligt grym att ha med som stabil grund i rytmsektionen. Vi va superpeppade på att jobba med henne sen första gången Mange fick nys om henne. Skriver låtar till vardags för hennes grymma band Lavette.

Jacob Mortensen

TS: Våran egna Ace Frehley. Jacke är unik på så många sätt i sin persona och spelstil. Jag väger personligen alltid hans input och åsikter väldigt tungt när vi jobbar ihop. Det är verkligen en ynnest att få spela med ett sånt proffs som Jacke är.

Gittan Kock

TS: När Gittan hakade på Tomma Intet så fick hela soundet en helt ny dimension och vi kunde ta ut svängarna mycket mer än tidigare. Hon bidrog med en fantastisk sångröst och en mångsidig musikalisk talang som vi nog inte hade pre Gittan, så att säga.

Ett bevis på att Gittan besitter en fantastisk musikalisk talang är hennes andra band, Gittanz, där hon skriver och skiter ur sig dansbandshits av världsklass. Jag tappar hakan varje gång hon visar oss en ny låt… Gittan är great!

MP: Musikaliskt geni och den optimistiska drivkraften i Tomma Intet. Den som vet hur låten kommer gå innan hon hört den i princip. Spelar klaviatur och sjunger som om det inte fanns någon morgondag.

Magnus Petersson

TS: Mange är den som bidrar med mest när det kommer till låtskrivande, och jag tror jag talar för alla i bandet när jag säger att han gör det fantastiskt jävligt bra. Utan Mange P, inget Tomma Intet.

Jag minns inte riktigt hur det kommer sig att han började sjunga när vi startade vårat allra första band, men jag tror det var för att ingen annan ville sjunga, och sedan visade det sig att han har en väldigt säregen och fin sångröst som jag tycker är ett signum för Tomma Intet.

Som gitarrist ser jag upp till Mange. Så är det. Ace Frehley, Dave Murray, Mange och Jacke. Mina gitarr-idoler!

Tobias Standar

MP: Spelat ihop med mig sen urminnes tider i olika konstellationer. En stor drivkraft till hur Tomma Intet låter och bollplanket til’ death för mange. Som en mental pingismatch. Spelar gitarr, sjunger och bidrar med mörkret i Tomma Intet.

Cornelia Adamsson

MP: The voice of an angel. Senaste tillskottet till Tomma Intet och med hennes unika stämma så tar hon låtarna till ställen vi inte hade kunnat tänka oss tidigare. Spelar akustisk gitarr och är en del av rytmsektionen som är ack så viktig. Har sin egna solokarriär som går under namnet Virginia & the Flood och när man lyssnar på det så förstår man hur stolta vi är över att ha med henne på tåget.

Dere har også hatt noen gjester med i studio.

Chelsea, Maximilian & Miranda Camen

TS: Chelsea, Maxi och Miranda är mina 3 kids. Vi försöker involvera alla nära och kära i Tomma Intet på något sätt, för det lirar med konceptet av kollektiv, så det kändes självklart att ha med dom tre när vi bestämde oss för att ha barnsång som intro.

Per Stålberg har spilt inn trommene i Welfare Studios. Hvordan har han vært å jobbe med?

TS: Per är ett fullblodsproffs på alla sätt. Vi har verkligen sett upp till Per och Division of Laura Lee sedan början på 2000-talet, när vi var kids och såg dom spela på ställen som Rockborgen i Borås.

Per är ju lite av en legend så det kändes extra fint att få ha med honom i detta, och förhoppningsvis, våra framtida projekt med Tomma Intet. Hans input har varit väldigt viktig för hur plattan kom att låta i slutändan.

Fortell om tegningen som utgjør albumomslaget som Ellen Macka Alström har laget.

TS: Ellen är en god vän till oss och hennes konst är så säregen och oerhört fascinerande, så vi ville verkligen att hon skulle måla omslaget till «D.A.B.D.A.». Och när hon väl gick med på att göra omslaget så visste vi att det skulle bli succé! Det har varit en otroligt givande och lärorik process att få jobba med henne. Ett tvättäkta proffs som alla måste hålla utkik efter i framtiden.

19. mars kom singelen «Love Letters to the Underground» som første forsmak på en EP med samme navn.

Tanken med «Love Letters to the Underground» är att finna tröst i musik och att man inte har tid med hjärtlösa hundar till svin som äter ut allt vad känsla och passion heter ur bröstet så fort dom får chansen till det.

Om EP’n.

«Love letters to the Underground» og form under ett år då konstens betydelse lyste klarare än någonsin. Som tröst i vår ensamhet. Som bensin på eld. Som röst åt det mänskliga. Sedan fjolårets album «D.A.B.D.A.», som gjorde upp med depressionens fem faser, har musikkollektivet Tomma Intet fortsatt utforska mörkret i våra själar. Inte bara som en påminnelse om vår ofullkomlighet – musiken visar samtidigt på vårt tidlösa behov av att ha någon att hålla i handen när världen omkring oss är som mörkast.

Her er noen stikkord som jeg vil at dere skal si litt om deres forhold til og hva de kan si om Tomma Intet og/eller «D.A.B.D.A».

Sorg

TS: Alla har väl upplevt någon form av sorg, och kan relatera till hur det påverkar ens sätt att fortsätta leva och tackla saker. För min egna del så har det varit enormt mycket sorg under en lång tid, men anser väl att lär man sig att hantera sorgen så stärker det en på så sätt att man faktiskt kan få en okej output trots det tråkiga. Annars skulle man nog inte klara av att sitta här idag, tror jag.

Død / Å akseptere død

TS: Döden är en konstant vi får räkna med. Jag har haft en enormt fobi för döden tidigare, men som jag nämnde innan så gäller det även här att hantera den insikten med förnuft så kan även döden bli en källa till inspiration och få en att se saker ur ett ganska hälsosamt perspektiv faktiskt. ‘Only death is real’ som Pelle «Dead» Ohlin sa på «Live in Leipzig» plattan. En kanonplatta, verkligen! Mayhem i sitt absoluta esse!

Mørke

TS: Mörker är en inspirationskälla för mig. Jag är uppvuxen med norsk black metal på 90-talet och har hela tiden fascinerats av det mörka i musik och kultur. Mörkret finns hos alla och det handlar mycket om hur man bejakar mörker för att kunna få ut något av det. Det är säkert någon form av mognadsprocess för med åren så inser man att mörker kan utrycka sig på många sätt, det behöver inte vara blast beats och corpse paint… det finns något naturligt och ärligt i mörkret om man bara tar sig tiden att bemöta det. Jag undrar om dom har samma inställning till mörker i t.ex. Costa Rica som vi har i har Skandinavien?

Musikkollektiv

TS: Musik kollektiv är en väldigt spännande form att utöva musik på. Det ger musiken en chans att utvecklas utan att man egentligen gör något direkt ingrepp för att få den att låta annorlunda. Sen finns det såklart utmaningar i det, men fördelarna väger ju tyngre.

Kent

TS: Hmm… Kent har ju alltid funnits där, iaf för mig och Mange. Jag tror vi båda upptäckte dom runt 1996 då dom släppte «Verkligen», och då var vi vilsna och finniga tonåringar med fragila hjärtan och den plattan fick väl oss att absorbera det melankoliska i musik. För min egna del öppnade det dörrar till något som inte fanns i det jag då lyssnade på, vilket var döds och black metal. Så Kent har absolut varit en stor bidragande faktor till min musikaliska utveckling genom åren. Kanske inte något som vi i Tomma Intet har hämtat direkt inspiration ifrån, men indirekt är det väl i och för sig så.

Borås

TS: Borås är på något sätt en symbol för en mycket tråkig utveckling när det kommer till hur vi ser på kultur i Sverige. På 90 och 00-talet så kunde man gå på spelningar på flera olika ställen i Borås och se band som The Hellacopters, Dismember, Entombed, The Soundtrack of our Lives, Battery osv… sen började borgarna att montera ner allt vad undergrundskultur heter. Borås fullkomligt kryllar av fantastiskt bra band och duktiga musiker, då och idag, men motarbetas en hel del av Borås Stad. Det finns eldsjälar som kämpar i konstant motvind och det gör ont i min själ att se hur allt läggs ner och hur man istället lägger krut på helt fel saker från kommunens sida. Går man genom Borås centrum idag så är det tomma lokaler som avlöser varandra… när jag bodde där tyckte jag ändå att det fanns en nerv, men nu känns det väldigt ledsamt att se hur den långsamt dör ut.

Göteborg

TS: Göteborg fullkomligt kryllar av musiker och band i världsklass. Jag skulle nog våga påstå att Göteborg står sig som den främsta musikstaden i Sverige, faktiskt. Sen är ju kulturen, precis som i resten av Sverige, under full attack från kommunpolitiker och byggherrar, vilket resulterat i framtvingade nedsänkningar av ideella musikinstitut som Truckstop Alaska och alternativ till de större scenerna.

Det är tragiskt och så typiskt svenskt. Det verkar som att det finns en klar norm för vad som ska klassas som värdig kultur eller inte. Vidrigt. Men jag bör väl tillägga att det inte är ett isolerat Göteborgs-fenomen, utan ett generellt svenskt problem… med kanske ett litet undantag för Malmö.

Kan dere fortelle om forholdet til deres plateselskap?

Welfare Sounds

Vi älskar Welfare och är mycket nöjda med hur arbetet fortlöper med dom. Sedan innan har Mange känt till Fredriks mycket fina jobb inom musikbranschen och Per Stålberg har man ju sett på med starry eyes sen man såg Division of Laura Lee på rockborgen i Borås när man va finnig tonåring. Så det är en ynnest att dom vill jobba med oss. Isak sköter promotiondelen alldeles utmärkt också icke att förglömma.

Lövely Records

TS: Vi släppte första plattan på Lövely och sen var det dags för oss båda att gå vidare. Det var riktigt roligt att få jobba med både Kaj och Patrik på Lövely och få äran att vara en del av deras fina katalog.

Hvilket forhold har dere til lav kapasitetskonserter og livestreams?

TS: Vi har gjort massor av livestreams och «lågkapacitetsgig». Det förstnämnda tycker jag själv är rätt så tråkigt då det inte blir någon som helst interaktion med publik, men det fyller väl kanske ett tomrum… däremot har vi gjort ett par riktigt roliga och fina spelningar för begränsad publik som jag för alltid kommer att minnas som några av de roligaste och intimaste spelningar vi gjort. Bland annat en som vi gjorde tillsammans med Virgina & the Flood, hos en vän som heter Ulf som bor en bit utanför Borås. Wow, vilken kväll…

Hvordan har dere blitt rammet av nedstengingen av samfunnet og Covid-19-tiltakene?

MP: Psykisk ohälsa och en otrolig saknad till att spela igen. Vi lyckades släppa våran senaste skiva precis innan nedstängning så vi fick till fyra releasespelningar. Men det är klart det tär. Vi vill ju va i Oslo nu och göra stan och sen åka vidare på äventyr.

Kan dere til slutt velge ti låter som på en eller annen måte har inspirerat Tomma Intet eller «D.A.B.D.A» og si litt om hvilke kvaliteter som dere kan finne i disse låtene.

Fleetwood Mac – Dreams. Vi har faktiskt en gång blivit fått titeln: Sveriges Fleetwood Mac. Vilket såklart är mycket smickrande.
Roky Erickson – It’s a Cold Night for Alligators. Rokys sätt att göra monoton och enkel, rytmisk rock har haft en stor påverkan på hur vi skriver musik i Tomma Intet
Ramones – I Don’t Wanna Go Down to the Basement. Man ska inte krångla till det. Låten och hela Ramones diskografi är ett bevis på less is more, och helvete vilket driv det är i denna låten. Jävlar!
Beach Boys – Wouldn’t It Be Nice. Ljudbilden. Det stora och det vackra. Plingande gitarrerna.
Baxter Dury – I’m Not Your Dog. Vemod och arpeggiosynthar. Nuf said!
Suzanne Vega – Luka. Den öppna känslan i låten. Ångest och luftigt. Precis som det ska vara.
Jonestown – That’s the Way of the World. Dyrkan och ta gift.
Nationalteatern – Bängen trålar. När du letar efter röka i Göteborg för att hitta svänget för alla basgångar. Som dom gjorde när det begav sig.
Slowgold – Verklighet. Allt. Jag såg henne live och stod med hakan i marken.
Frida Hyvönen – Oh Shanghai. Att ens försöka komma i närheten av att göra något sådant vackert är hälften vunnet.